Nu är jag ultralöpare!
Förberedelserna hade inte gått som jag hoppats om man säger. 17 dar innan körde jag ett långpass och var tvungen att börja gå efter 27 km. Hade dessutom väldigt ont i benen efter passet. Tänkte att det här går inte.
Veckan innan körde jag ett bra pass på 10 km och skulle sen ta en ny långsammare långkörare. Efter 2,5 km fick jag kramp i låret och fick hasa mig hemåt... Tänkte att det här går inte.
Två dar efter gick det inte att jogga. Inte tre dar efter. Inte fyra. Inte fem. Sjätte dan var jag ut och lufsade 8 km och kände av låret i sex kilometer.
Nå vi var två som skulle ställa upp, och jag hade hört att J också hade problem. Hoppades att han skulle ge WO så att även jag kunde hoppa över. Låret och att köra 84,4 solo är två bra ursäkter.
Men icke. Hörde att hans fru skulle jogga lite med honom mot slutet och så hörde jag att A, som tränar inför Lidingö skulle ut på en tur mitt på dan. Så jag tänkte att jag kan hålla honom sällskap på banan kanske nån timme, A mitt på dan och frun mot slutet.
Men jag kunde ju inte komma till start med två saftflaskor, så jag hade placerat ut vatten och tog med pulverpåsar, saftflaskor och lite proteinbar. Fler klädbyten och lite geleer. Det skulle ju gå lätt att transportera tillbaks eftersom starten ju gick 700 meter från vårt hus :)
Dan innan sade jag åt Frun att vi båda visste att det skulle bli besvärligt. Men jag undrar nog om vi hade en susning om vad som väntade.
Så tillsist stod två uthållighetsidrottare på startlinjen kl 9.00 i ett mycket lätt duggregn. Båda hade bl.a genomfört Ironmandistansen, Lång Triathlon, en kortare ultra och ett antal marathon. Tävlingen gick på en 9,3 km lång bana som vi sprang av och an.
Efter en kort stund upphörde duggregnet och tävlingen kunde genomföras i ypperliga förhållanden, +15, mulet och så gott som vindstilla.
Den första tredjedelen gällde det att ”bromsa” och hålla koll på pulsen. J tyckte att min långsamma takt var lämplig, så vi valde då att springa tillsammans. Jättemysigt att glida fram i det tysta landskapet och se ut över den spegelblanka fjärden. Mellan varven så snackade vi politik, tävlingar och livet. Vid ca 30 km måste jag bromsa lite mer dvs börja jogga och J drog ifrån. Marathon passerades på 4:22, respektive 4:45. Vi kände oss båda väldigt fräscha ännu i detta skede. Så började joggningen blandas med kortare promenader för att så småningom bli promenader med jogginginslag. Tyvärr måste Jonas avbryta vid 55 km.
Då kände jag mig egentligen oväntat fräsch även om farten hela tiden bedarrade. Jag tog pauser vid växlingarna genom att byta strumpor och sen skor gången efter :) Jag använde lite antiinflammatoriska geler. Bytte t-skjorta två gånger. Lade på tunna långbyxor och inför sista rundan blev det även en tunn jacka och pannlampa!
Så småningom avbröts joggingen då jag fick kramp i vaden. Gick långsamt till krampen släppte. Gick vidare och joggade lite till krampen kom igen osv. Det gick inte snabbt. Så testade jag att gå och det tog 30 sek långsammare per kilometer, så jag bestämde mig för att gå. Risken med kramper är ju att det inte går över och då hamnar man ju bara att stå vid ett trä och då kommer man ju ingenstans.
Inför sista returen testade jag att jogga och det gick nog, men väldigt långsamt. Dessutom kände jag mig så vinglig så jag vågade inte risker att sen falla på asfalten så det blev promenad ända in i kaklet till slut. Å andra sidan så hände det sig även ett antal gånger att jag plötsligt bara stod stilla och måste med viljekraft gå framåt. När det skedde i en nerförsbacke började bli lite orolig att jag inte ens skulle orka att gå i mål.
Orsaken till att jag sen till sist kunde ta mig i mål var att jag aldrig fick något större problem med kramper, rygg, knän etc. Bara att jag hade "lite" ont/ömt så gott som överallt. Kände att jag hade problem från nacken till fotsulorna. Men öronen och huvudet känndes ok. Även om det kanske där de största problemen satt :)
J gick sedan tillsammans med mig de sista 700 metrarna. Försökte trösta honom med att även om han formellt avbröt efter 2/3 av loppet så hade han nog minst 2/3 av vedermödorna framför sig. Så enkelt är det.
MålGÅNGEN skedde i ljuset av min pannlampa exakt kl 22.00.
Nu har jag fyra pokaler på spiselkanten; Ironman, Lång Triathlon, Triathlon och Ultra och en påse nånsatns med diverse medaljer.
Jag ville testa Ultra en gång, men jag har lovat mig redan för länge sedan att aldrig göra det igen. Det gjorde jag iofs också efter mitt första marathonlopp för 29 år sedan, men jag tror nog att jag kan hålla detta och enbart hålla mig till olika triathlontävlingar och ett och annat marathon i fortsättningen.
